Rivieran - men inte den vanliga
Vi satte av mot Antibes. Där var så härligt när vi var där under våren och vi ville gärna dit igen. Det finns några ställplatser och campingar i området. Vi satsade på den som ligger närmast själva staden. Detta trots att vi sett en del dåliga kommentarer om stället på nätet. Ägaren skulle vara osedvanligt sur och ogästvänlig, sa någon och andra höll med. I vår visdom sa vi att det är nog bara gnällspikar som klagar, vi åker dit och kollar.
Efter ha manövrerat "huset" dit via smala vägar och en trång entré, möter vi ägaren. Han är arketypen för en butter och arrogant fransman. En karikatyr där han sitter med armarna i kors över bröstet och utan att ens resa sig ut plaststolen, viftar han att vi inte kan få någon plats. Bilen är för stor, får vi veta av en tysk kvinna som råkar stå vid receptionen och begriper vad han säger. Det var inte svårt att inse att argument inte skulle hjälpa. Enligt den app vi använder för att söka upp ställen att stanna på, skulle HANs campingplats ta emot husbilar upp till 10 meter. Vi fick heller ingen hjälp för att vända bilen. Det hade gått lätt om vi fått köra igenom grinden och vända. Det var bara att backa ut på vägen igen, med Qui som trafikpolis. Galet, men kul så här efteråt...
Vi letade vidare och fann en camping som visade sig var stängd när vi kom fram. Den enda möjligheten att kunna vända "hemmet", var att köra framåt. Vi hamnade på en avstängd parkeringsplats där en ung man kom och informerade oss om att vi inte kunde övernatta där. I motsats till den sure campingägaren, var han oerhört hjälpsam och ville nog gärna öva sina engelska skills. Visade och berättade inlevelsefullt hur vi skulle ta oss ut - samma väg som vi kommit in. Men, nu var vi ganska trötta på sura gubbar, dåligt uppdaterade appar och stängda campingar. Nu jäklar får det räcka, sa vi och drog till Italien.
Första natten stannade vi på en enkel ställplats i Santo Stefano el Mare. Vi var där i våras och visste att det skulle vara ok där. Vi lyckades få en av de sista platserna. Därifrån valde vi sedan på måfå en camping i Albenga som ligger strax öster om det mer kända Alassio. Även här blev det till att köra på smala, krokiga vägar som man delar med lastbilar, stressade bilister, cyklister och scooterförare. Men, vi kom fram och stannade på en liten gård som drivs av en privat familj och som har drygt 20 platser.
Albenga var en överraskning. Vi visste ingenting om platsen innan vi kom dit. Men det är en mysig gammal stad med många gränder och mysiga små torg.
Nästa dag satte vi oss på cyklarna och tog oss till Alassio. På samma smala, livliga väg som vi kom in till Albenga. Qui var i Alassio för 30 år sedan och naturligtvis ville vi se staden "30 år senare". Allt som händer här sker inom 100 meter från havet. Strandpromenaden är en jättelång shoppinggata ned myllrande folkliv. Strandkanten är fullpackad med barer och olika strandavsnitt. Vi gillar Alassio och kan göra ett återbesök.
När vi ändå var i områden vi besökte i våras, bestämde vi att ta oss tillbaka mot Barolo och Alba. Mer om det i nästa inlägg.
Här kommer fler bilder från Albenga och Alassio:
Albenga
Alassio